Hej alla fina! Det tar emot att skriva ett sådant här inlägg men jag tror bara att vi alla behöver vara mer öppna. Alla säger att man ska vara försiktig om vad man skriver på bloggen, att alla kan se och läsa och man kan aldrig riktigt ta tillbaka vad man skrivit. Men jag tror att om man vågar vara ärlig med personlighet, tankar osv, så kan andra också känna igen sig i vad man skriver och man kanske hjälper en person eller flera på vägen. Vilket jag hoppas med detta inlägg. Jag vet inte hur det kommer att tas emot men jag prövar i hopp om en större förståelse både om mig som person och andra personer med samma personlighet. 
 
Jag lider av högkänslig personlighet...ja jag lider verkligen av det. Jag hatar hur jag alltid tar åt mig mer än andra, hur jag inte kan sluta tänka något som jag sett eller hört på ex TV eller av vänner, hur jag varje kväll när jag ska sova analyserar vad jag gjort eller sagt under dagen, om jag liksom kunde gjort något annorlunda i situationen och jag vrider och vänder på allt i detalj. För ja, om du kallar mig tjock kommer jag att träna sönder tills jag tror att jag har en sådan kropp där jag passar in igen. Om du berättar ett problem för mig som du själv lider av, kommer jag att tänka och analysera tills jag finner en lösning för det. Får jag kritik eller om någon är besviken på något jag gjort...ja det är det värsta. Även om du egentligen inte menat något illa med det du sagt, kommer jag tro att personen som sagt något, hatar mig som person och jag gör allt för att förändra detta. Jag är en otroligt osäker person, en grön person om man ska gå efter färgerna enligt boken "omgiven av idioter". Detta är den bit av mig själv som jag verkligen hatar. Alla i min omgivining, familj som vänner, säger alltid "du måste bara släppa det" eller "tänk inte mer på det". Men det går inte för mig, det är bokstavligt helt omöjligt. 
 
Jag har gått igenom saker i livet, så som alla andra människor i världen, men skillnaden är den att jag minns allt och allt sätts fast i huvudet som ett trauma. Jag kommer ihåg saker från jag var ca 3-4 år gammal och minns precis hur allt kändes, hur det var, hur omgivningen såg ut och vad jag tänkte just då. Yes, saker påverkar mig otroligt mycket mer än andra personer. Det känns ibland som jag är rädd för allt, jag måste alltid ha allt planerat i minsta detalj för att inte bli stressad och jag är inte så flexibel i alla stunder. Jag behöver tid att tänka om, tänka i nya banor och jag behöver stöttning i det. Det är de små komplimanger och stunder jag känner att jag kan klara något helt själv, som jag växer som person. Vad som låter löjligt för många men som är stort för mig är exempelvis:
- När jag har försovit mig till jobbet men går ändå till mötet jag vet att jag är några minuter sen till. (Eftersom jag HATAR att komma försent)
- När jag lagat en maträtt och den blir precis som jag tänkt mig. 
- När jag får beröm på jobbet för att jag är duktig. 
- När jag springer 4 km utan att stanna. 
- Jag får E på ett prov i skolan jag kämpat så himla mycket med.
- Om jag genom min grova beslutsångest, finner ett beslut. 
Det är så små saker men det blir en så stor seger för mig, för jag känner att jag faktiskt klarade det. Och jag tar åt mig så himla mycket av komplimanger och beröm, tror inte hur ni kan ana hur många centimeter jag växer. 
Dock om jag inte klarar: 
- Att träna tre gånger i veckan fast jag lovade mig själv det. 
- Om någon ger mig hård kritik eller säger att jag misslyckats med något. 
- När någon är besviken på mig. 
- Om jag får underkänt på något prov i skolan. 
Dessa saker är exempel på sådant som bryter ner mig totalt. När jag var i tonårsåldern hade jag ett självskadebeteende och en grov ätstörning. Jag tränade verkligen tre gånger om dagen och åt mindre än 300 kalorier på det. Jag blev riktigt smal...men jag ville ju bli ännu smalare så jag pressade mig själv ännu hårdare och hårdare tills jag bröt ihop totalt en dag. Nu har jag inte skadat mig själv på mer än ett år och det är en stor seger för mig. Fast det sitter kvar djupt inrotat i huvudet och jag kan hitta minst 100 saker jag är missnöjd med mig själv och ca 2 positiva fast med en dålig vinkel såklart. Jag hatar mig själv för att jag inte "är som alla andra" och jag undviker att se på exempelvis nyheter osv ifall det ska dyka upp något där som kommer att etsa sig fast i mitt huvud. 
 
Jag sitter ofta tyst i större grupper, i hopp om att inte säga något fel eller att någon ska tycka illa om mig. Jag säger aldrig vad jag tycker, ifall det är fel för någon annan. Och jag har alltid grov beslutsångest, det går helt enkelt inte att bestämma sig. Jag vill att alla ska tycka om mig och gör inte alla det, får jag ångest och försöker rätta till allt. Hör mina vänner inte av sig eller familjen under en längre tid, undrar vad jag vad jag gjort för fel och varför ingen vill vara med just mig. Jag vet inte hur mycket av detta som syns på ytan på mig bland mina vänner men jag vet att det syns bland familjen för det är där jag släpper ut allt jag samlat på mig under en längre tid. För det är just vad jag gör, jag är känslig och samlar på mig saker under några dagar innan allt kommer ut, oftast i form av ilska eller besvikelse på mig själv för att jag inte kunnat släppa något som hänt. För jag är konflikträdd, har alltid alla antenner ute åt alla möjliga håll så jag kan störa mig mer på exempelvis ljud eller ljus som andra inte gör i lika hög utsträckning. 
 
Högkänslig personlighet är inte en sjukdom eller diagnos, det är en personlighetstyp. Alla är vi olika och det tycker jag att man ska respektera. Jag är fullt medveten om hur jobbigt det kan vara för personer i min omgivning att få "stå ut" med min osäkerhet och att jag är så tillbakadragen. Men jag vill aldrig mer höra orden "bara släpp det", för det går inte för mig. Jag hoppas att du som är som jag, kan känna igen dig i vad jag skriver och att det kan hjälpa en eller flera personer att man inte är ensam. Detta har jag tampats med i flera år och gör än idag och kommer troligtvis alltid att vara på detta sätt. Men det förändrar inte mina goda sidor. Det har varit stort för mig att inse detta och också hjälpt mig att förstå varför jag reagerar som jag gör eller handlar som jag gör. Så ni som är personer som har lätt för att släppa saker, hjälp oss som inte har det. Du hjälper bäst genom att finnas som ett stöd på vägen, uppmuntra, ge komplimanger på även de minsta saker och tänk på vad ni säger till en högkänslig person. Jag hoppas även att mina nära och kära, lärde känna mig lite bättre efter detta inlägg och förstår varför jag är osäker och inte alltid säger vad jag tycker eller tänker. Puss och Kram
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress