Hej alla fina! Nu har jag varit här på Malta i fem vecka veckor och har bara tre kvar. Det känns som om tiden gått fort på ett sätt men ett annat inte. Under dessa veckor har jag tänkt en hel del på varför jag åkte och hur lilla jag vågade ta steget att göra det, för att inte tala om vad jag har lärt mig under den här tiden. Jag kommer ihåg min första skolvecka vilken var hemsk. Jag trivdes inte bland mina klasskompisar, jag pratade inte så mycket i klassen och därför pressade alla mig från alla håll. Varje dag när jag kom hem från skolan var jag arg och ledsen och varje morgon jag skulle till skolan hade jag ångest. De första två veckorna kändes som två år men jag försökte verkligen stå ut för jag visste att det skulle bli bättre om jag bara höll ut i en vecka eller två till. Självklart hade jag allt stöd jag kunde få hem i från av Henke och mina föräldrar och jag är även väldigt glad att Henke är med mig här på Malta, det har behövts många gånger när jag tvivlat och velat åka hem. 

Med tiden blev allt bättre, jag lärde känna mina lärare, såg mig runt om på ön, förstod hur mycket fungerade och jag hittade även vänner i min klass som jag umgås med. När jag åkte hit var jag otroligt osäker, framför allt på min engelska. Men det var ändå något i mig som drog mig till att åka till Malta ändå och idag är jag väldigt glad att jag lyssnade på den känslan. 

 

Idag när jag går till skolan har jag aldrig ångest, visst att man inte alltid har lust att gå men det är en helt annan sak. Jag vet vad som förväntas av mig i skolan, mina klasskompisar och lärare känner mig så ingen pressar mig mer än nödvändigt, plus att jag även kan ta mer press nu än för bara några veckor sedan. Jag kom hit till Malta med en stor osäkerhet i Engelska. Att jämföra skolans engelska med detta är inget att tala om och jag hade önskat att varje svensk skola hade en amerikansk engelskalärare eller i alla fall en som endast pratar engelska hela lektionen och inget annat, det hade inte jag. Jag tror och jag vet att jag lärt mig otroligt mycket under denna resan och jag är så glad och stolt över mig själv att jag faktiskt tog tag i det och gjorde det! 

 

Innan jag åkte hatade jag att prata engelska. Jag var så osäker på allt hela tiden och pratade aldrig om jag inte behövde. Nu när jag bor på Malta måste jag prata, finner man inte rätt ord kan man förklara ordet. Ingen här är på topp när det gäller engelska och det gör absolut ingenting om man råkar säga fel. Man måste ju prata för att kunna leva i ett vanligt samhälle och ingen bryr sig om det råkar bli fel vilket är det som är så bra. Mina lärare i skolan avbryter inte alltid mig för att rätta mig när jag säger fel, utan de låter mig prata och det är så man lär sig. Jag tycker att alla ska åka på en sådan här resa, man lär sig otroligt mycket. Du behöver inte vara bäst på engelska, det var och är absolut inte jag men jag är här för att lära mig och bli säkrare vilket jag också blivit!

 

 

// 

Hey all beautiful! Today I have been here in Malta for five weeks and have only three weeks left. It feels like the time went fast in one way but in another it don´t. During these weeks I had thought a lot about why I went and how I dared take the step to do it, not to mention what I have learned during this time. I remember my first school week which was horrible. I did not felt comfortable with my classmates, I did not speak so much in class, so everyone was pushing me from all directions. Every day when I got home from school I was angry and sad and every morning I was going to school I was anxious. The first two weeks felt like two years but I really tried to stay out because I knew it would be better if I only lasted for a week or two. Of course I had all the support I could get from home by Henrik and my family and I'm also very happy that Henrik is with me here in Malta, it has been needed many times when I doubted and wanted to go home.
Over time, everything got better, I got to know my teachers, looked around the island and I also found friends in my class that I'm hanging out with. When I went here I was incredibly unsure, especially in my English. But there was still something in me that made me go to Malta anyway, and today I'm very glad I listened to that feeling.

Today, when I go to school, I never have anxiety, sure I do not always want to go but that's a whole different thing. I know what is expected of me at school, my classmates and teachers feel so nobody pushes me more than necessary, plus I can take more pressure now than just a few weeks ago. I came here to Malta with a great deal of uncertainty in English. Comparing the swedish school's english with the school here is nothing to talk about and I wish that every Swedish school had an american teacher in english or at least one who only speaks english the whole lesson and nothing else, I did not have that kind of teacher. I think and I know that I learned incredibly much during this trip and I am so happy and proud that I actually did it!

Before I left, I hated speaking english. I was so insecure all the time and never talked if I did not really need to do. Now when I live in Malta, I have to speak and if you can not find the right word, you can explain the word and they will understand. No one is at the top when it comes to english and it does´nt matter if you happen to say wrong. You have to talk to live in a society and nobody cares if it's going to be wrong, which is so good. My school teachers do not always interrupt me to correct me when I say wrong grammar, they let me talk and that's how I learn. I think that everyone should be going on such a journey, you will learn incredibly much. You do not have to be the best in English, just like me, but I'm here to learn and become more sure, which I also had been! 

Hugs